Dagen jag fick nog var en måndag.
Sovit cirka fyra timmar i natt, tröttheten bränner i hela kroppen,
och huvudet dunkar som alltid. Hungern svider i magen, och
naturkunskapen är endast en gråsuddig och helt obegriplig dimma.
Jag tycker inte inte riktigt om livet idag.
Vad är vitsen egentligen när vi bara faller?
Död åt ideal!
Hur mycket jag än vrider och vänder på ordet ideal
så ser jag inget positivt i det. Varje gång jag hör ordet
så får jag en klump i magen. En klump som gör mig ledsen,
men mest en klump av ilska. En ilska mot ett ytligt samhälle.
Skriver man ordet "Ideal" på wikipedia så kommer det upp
cirka fem punkter, och det är just den första jag syftar på.
ideal - En idé om det perfekta tillståndet.
Hur absurt är det inte?! En idé om ett perfekt tillstånd.
Till att börja med, ordet perfekt existerar inte i min värld.
Vi lever i en värld som är så långt ifrån perfekt, vi lever i en
ofullkomlig värld, och vi människor är precis som världen ofullkomliga.
Så att någon överhuvudtaget kommit på ordet perfekt är så galet konstigt och fel enligt mig.
Fatta själv hur patetiska vi människor är. Vi strävar efter något vi aldrig kommer kunna bli.
Vi kan ägna hela liv åt att försöka bli den perfekta människan.
Den som har det perfekta utseendet, de perfekta kläderna, det perfekta livet.
Om man slår upp ordet Perfekt på wiktionary.org så får man beskrivningen
"Perfekt - Utan brist, fulländad"
Se, läs och tänk lite själva.
Perfekt + ideal+ världen+människan = En ekvation utan lösning.
En ekvation som enbart skapar smärta, och ångest i slutändan.
Det finns många ord jag hatar i världen men ordet ideal står
nog väldigt högt upp på min lista just nu.
För jag har sett allt för många människor falla från toppen
ner till botten i jakten på perfektion. En perfektion vi aldrig kommer kunna nå.
Jag skulle kunna skriva en miljon meningar och ord till om mitt hat.
Men det skulle bara bli jobbigt, och jag vet inte ens om det finns någon poäng
i det jag skrivit nu.
Som så många gånger förut ville jag nog bara få ut tankar till ord.
Sen var det nog ännu ett försök till att konstatera att vi människor är misslyckade
och världen är ännu mer misslyckad.
Fotbollsnördar i all ära, men nu får de vara nog!
Idag är jag lite förbannad, eller bokstavligt talat så
är jag så förbannad att jag snart exploderar.
Borlänge kommun och de som styr den kan ta och
skaffa sig något annat fritidsintresse, eller så kan
det prova på att vara under 18 år och bo i den här
stade och inte gilla fotboll eller någon annan tråkig sport.
Den här kommunen är helt enkelt bara gjord för de som
gillar sport, här om dagen så bestämde politkerna framför allt
socialdemokraterna att ja vi lägger ut sex miljoner på en fotbollshall.
MEN HALLÅ VI SOM INTE GILLAR FOTBOLL DÅ?!
Ärligt talat så tycker jag att de finns nog med sporthallar i den här
staden som fotbollspelarna kan utöva sin fotboll i.
Vi som är under 18 och gillar musik inte kan de läggas ut
sex miljoner till oss så det kan bygga ett konserthus och boka
några bra band, Jag kan knappt minnas när de senast
kom ett bra band eller artist hit och spelade för oss som
är under 18, eller okej peace and love men förutom det.
Nej man borde kanske gå och bli en sportnörd så man
kan få någonting att göra på sin fritid,
Jag kanske borde ägna min nuvarande fritid till att
gå och slå vett i sossarnas hjärnor... (ge mig ett baseball trä?:*)
Idag tänker jag bojkotta socialdemokraterna och borlänge överhuvudtaget!
Ge mig bara någon bra konsert i Borlänge så jag slipper
åka runt halva jordklotet för att lyssna på bra musik,
så ska jag sluta klaga, jag lovar att försöka då i alla fall.
I wont be the lonely one...?
Framtiden skrämmer livet ur mig.
Framtiden kan vara allt från imorgon,
en vecka, en månad, ett år, till flera år.
Att inte veta, att inte ha kontroll på det som händer och kommer att hända
gör mig rädd, rädd på riktigt. För ingen inte ens jag själv kan svara på frågan
vad som kommer att hända i framtiden.
Människor kommer, människor går. Folk förändrar sig med tiden, även jag.
Ena stunden har man allt och i nästa sekund så har man förlorat allt.
Då står man där ensam kvar med en framtid som enbart vill stavas mörker.
Även om man kanske har kontrollen och har vännerna, familjen, och det på ytan
som tycks vara det perfekta livet, så kan man alltid tappa det vid nästa andetag.
Om inte annat så kan man lyckas glömma bort sig själv, man blir en främling för sig själv.
Personen som ska föreställa ens spegelbild är en främling och man ställer sig frågan
"Vem är personen i spegeln som stirrar på mig?" sen vänder man sig om och det är
ingen annan bredvid och man inser att det är än själv. Då har man förlorat sig själv
på vägen, och det perfekta livet var visst inte längre så perfekt.
För hur ser en framtid ut där man inte ens känner sig själv längre?
Att människor förändrar sig är läskigt.
Att man inte kan få frysa tiden och stanna upp där allting är bra är läskigt.
Att man aldrig kan få bestäma sin framtid och hur den ska bli är läskigt.
För precis när man tror man har allting så kan de vända lika snabbt och man har inget.
När man står där ensam kvar och till och med ens egen spegelbild är en främling och
man tror att det inte kan bli värre så tar men ett steg åt sidan och allting blev genast
mycket värre och framtiden blev ännu mer svart, ännu mer osäker.
Jag hatar att inte veta något.
Jag hatar att verkligheten alltid är så mycket mer verklig än vad jag tror.
(Bara förvirrade kvällstankar som behövde komma ut.)
Allting faller, förr eller senare faller allt. (Även världen.)
Läsarna existerar inte längre, men vad kan man förvänta sig?
Dagens självhat kommer snart gå över i ilska och jag kommer
nog ta ut hatet på något, frågan är bara vad?
Jag vill bara slå sönder hela världen.
Sen vill jag begrava alla dessa miljoner bitar långt, långt ner i jorden,
så ingen någonsin kan ta upp dem och försöka laga världen.
Dagens värld är utom allt hopp, så även mänskligheten.
Allting kan beskrivas genom ett enda ord och det är misslyckanden.
Jag förstår verkligen inte, alla strävar efter perfektion,
att ha det perfekta utseendet, att vara den perfekta människan.
Men vet ni vad?
Man kan inte vara perfekt i en misslyckad värld.
Ordet perfekt existerar inte i den här världen.
Det är bara vi människor som hittat på det för att
vi ska ha något att sträva efter.
Jag tror hela mänskligheten handlar om ren idioti ibland.
Vi är nog för dumma eller kanske för rädd att öppna ögonen
och inse att världen inom kort kommer falla sönder.
Nej, idag tänker jag bojkotta hela världen och mänskligheten som styr den!
- Och jag som aldrig gillat nostalgi, eller?
Igår kväll avslutade jag mitt sista blogginlägg med att jag skulle sova.
Vilket inte hände, förvånande eller hur? Eller inte alls.
Istället fastnade jag på youtube där jag druknande i konsert minnen från i sommras.
Det vart mycket Kent, men det vart nog mest Thåström.
Musiken har en viss förmåga att göra en nostalgisk.
För ingen kan väl neka att vissa låtar framkallar speciella minnen?
"Och jag som aldrig gillar nostalgi" För att citera Kent.
Nostalgi i all ära. Men minnen är egentligen ganska ovärda eftersom det bara är minnen,
och kommer aldrig mer bli levande.
Så självklart slutade min kväll igår i tårar när jag kollade på filmer från thåströms konserter.
För jag kom på mig själv att det bara är minnen som aldrig mer kommer komma igen.
Men det finns viss musik som kan få mig att drukna i nostalgi.
Exempel på sådan musik är, Jumper.
"Tapetklister under mina skor
Du är så mycket vackrare än vad du tror"
- Tapetklister
"Vi har nånting pågång du och jag
Barabarapappa"
- I vårt kvarter.
Glada texter med trallvänliga melodier, som ger än minnen från
dagar i ens barndom då endast lycka existerade.
Hur kan man inte bli nostalgisk?
Ge mig mindre minnen som aldrig kommer bli mer än just minnen
och ge mig mer utav de glada dagarna med musiken så kanske
man orkar att fortsätta andas ett tag till.
För som Kristian anttila skulle sagt det,
Jag klarar mig, ge mig bara musik!
Dagens goda råd:
Håll ditt huvud högt.
