m.

Framtiden skrämmer livet ur mig.
Framtiden kan vara allt från imorgon,
en vecka, en månad, ett år, till flera år.

Att inte veta, att inte ha kontroll på det som händer och kommer att hända
gör mig rädd, rädd på riktigt. För ingen inte ens jag själv kan svara på frågan
vad som kommer att hända i framtiden.
Människor kommer, människor går. Folk förändrar sig med tiden, även jag.
Ena stunden har man allt och i nästa sekund så har man förlorat allt.
Då står man där ensam kvar med en framtid som enbart vill stavas mörker.

Även om man kanske har kontrollen och har vännerna, familjen, och det på ytan
som tycks vara det perfekta livet, så kan man alltid tappa det vid nästa andetag.
Om inte annat så kan man lyckas glömma bort sig själv, man blir en främling för sig själv.
Personen som ska föreställa ens spegelbild är en främling och man ställer sig frågan
"Vem är personen i spegeln som stirrar på mig?" sen vänder man sig om och det är
ingen annan bredvid och man inser att det är än själv. Då har man förlorat sig själv
på vägen,  och det perfekta livet var visst inte längre så perfekt.
För hur ser en framtid ut där man inte ens känner sig själv längre?

Att människor förändrar sig är läskigt. 
Att man inte kan få frysa tiden och stanna upp där allting är bra är läskigt.
Att man aldrig kan få bestäma sin framtid och hur den ska bli är läskigt.
För precis när man tror man har allting så kan de vända lika snabbt och man har inget.
När man står där ensam kvar och till och med ens egen spegelbild är en främling och
man tror att det inte kan bli värre så tar men ett steg åt sidan och allting blev genast
mycket värre och framtiden blev ännu mer svart, ännu mer osäker.

Jag hatar att inte veta något.
Jag hatar att verkligheten alltid är så mycket mer verklig än vad jag tror.

(Bara förvirrade kvällstankar som behövde komma ut.)